När jag disputerade var David Ingvar min opponent. David var flitig populärvetenskaplig föreläsare, han förekom ofta i media. Avhandlingen handlade bl.a. om stressreaktioner hos barn och vuxna mätt med adrenalin. Opponenten skötte sitt uppdrag med skärpa men artigt och välvilligt och avhandlingen blev godkänd. Vid disputationsmiddagen avslöjade jag att jag före och under disputationen samlat urinprov för att undersöka min egen adrenalinutsöndring. David blev mycket intresserad och jag lovade skicka honom resultaten efter att proven analyserats. Resultaten, som sedermera har publicerats, visade en fördubbling av adrenalinutsöndringen under disputationen jämfört med en vanlig arbetsdag. Efter att jag skickat resultaten till David fick jag med posten en diabild med hans egen framställning av kurvan där toppnivån under disputationen särskilt framhävts.  I följebrevet föreslog han att jag i fortsättningen skulle tilltala honom ”herr stressor”. En tid därefter fick jag berättat att David vid en föreläsning självironiskt men stolt använt kurvan för att illustrera den effekt han själv hade på kvinnliga disputander.

Gunn Johansson

Referens: Johansson, G., Collins, A. & Collins, V.P. (1983). Male and female psychoneuroendocrine response to examination stress. A case report. Motivation and Emotion, 7, 1-9. 

Under en doktorandkurs i Boston 1972 var en av mina lärare prof Bernard Tursky, en legendar inom psykofysiologi som då var mitt ämne. Han ägnade sig också åt forskning inom statsvetenskap och när han senare besökte Stockholm blev han bjuden på lunch av professorn i statsvetenskap vid mitt universitet, Olof Ruin. Olof, som var en mycket sällskaplig och jovialisk person, bjöd också professorn i psykologi, Marianne Frankenhaeuser. Olof och Marianne var barndomsvänner sedan uppväxten i Helsingfors och somrarna i skärgården. Marianne var min handledare och hon var i sin tur en person med hög personlig integritet som jag hade stor respekt för. Eftersom professor Tursky och jag var bekanta så fick även jag delta i lunchen. Jag ansträngde mig så gott det gick att hänga med i och bidra till professorsdiskussionerna. Mitt i alltihopa frågde Olof Marianne om hon mindes den där sommaren på landet när han hade försökt pussa henne när de stod på bryggan. ”Men du ville då alls inte bli pussad” sa Olof.

Gunn Johansson

Psykologistudenternas förening vid Stockholms universitet under Gunn Johanssons ordförandeskap initierade 1964 en stencilerad tidning SYNAPS, för vilken undertecknad tilldelades redaktörskapet. Tidningen hade ett mycket blandat innehåll och inte någon särskild profil. Själv hade jag möjligen teknologernas vid KTH Blandaren som omedveten förebild. 

Min artikel ”Kriteriet” nedan kan idag efter snart 60 år (!) möjligen vara av intresse. Dels byggde ”storyn” på idén om en pandomi, ett då åtminstone för mig okänt begrepp. Dels och framför allt återspeglar den en dåtida studentreaktion på det vid den tiden helt förhärskande naturvetenskapliga idealet inom psykologin – tidningens namn var inte en tillfällighet – med stark övervikt för psykofysik och perception och som närmast förvisade kvalitativa ansatser och humanistisk idétradition till skamvrån.

För en ung mänsklighetens räddare och otålig idealist rätt frustrerande förstås. Naturligtvis en orättvis reaktion. En ökad stringens och systematik innebar vid den här tiden antagligen en välgörande reaktion på psykologins attraktionskraft på charlataner och svärmare. Men att man kastade ut barnet med badvattnet med ensidiga vetenskapliga ideal, ansåg jag nog. Jag tror, att t.ex. Sigmund Freud i den digra kurslitteraturen möjligen figurerade i någon fotnot. Hur som helst blev min artikel ett allegoriskt ifrågasättande av en vetenskaplig ensidighet. 

Dramats huvudperson fick utan tvekan låna drag av dåvarande mycket framgångsrike och förvisso sympatiske ämnesföreträdare. Jag vet dock ej, om han läste artikeln. Oavsett vilket, var min muntliga trebetygstentamen för honom ett par år senare en angenäm upplevelse och jag blev godkänd.

Efter ett år avsade jag mig redaktörskapet och jag tror att tidningen så småningom upphörde. Min artikel var väl inte något litterärt mästerverk, men rolig att skriva och möttes inte av någon opposition.

Sedan dess har utbildningen av psykologer utvecklats dramatiskt, men nu är man väl överårig.

Jan Forslin

Det var en gång, om inte så förfärligt många år kanske, en stor å fin å modern stad. Staden och landet, i vilket den var huvudstad och kungafamiljens säte, låg på en av jordens tempererade breddgrader och hade således ett ganska behagligt klimat och var sedan 600 år helt förskonade från pest och andra farsoter.

 I denna utmärkta och välordnade stad fanns ett universitet med många rena och propra studenter. En del av dessa, de allra propraste, hade lyckan att få studera vid den utomordentligt framåtsträvande och välskötta institutionen för begåvningsforskning, som framgångsrikt styrdes av en mäkta begåvad professor med känsligt vetenskapligt samvete.

På sensommaren ett år, med en dragning mot hösten, började det eljest lugna folket i det trevliga landet att oroas av de ofta återkommande uppgifterna om en markant ökad dödlighet. Det här folket var vanligen inte lätt att oroa, många rysliga saker hade utspelats på världsarenan, utan att man blivit nämnvärt skakad, varför man nog måste se allvarligt på det, som nu förmådde rubba den inrotade tryggheten.

Läkarna hade ganska länge observerat, att folk dog mer på senare tiden och ofta utan påvisbar dödsorsak, men än så länge hade de flesta fallen rapporterats från ålderdomshem och andra allmänna inrättningar för mentalt efterblivna, varför man inte intresserat sig särskilt för fenomenet. Sjukdomens, för man förstod att det var fråga om en sådan fast av okänd art, förlopp var mycket snabbt och inleddes med en svag huvudvärk, varefter döden inträffade plötsligt och smärtfritt, ungefär som när en glödlampa går sönder.

Farsoten spred sig allt snabbare, folk ryktes bort plötsligt och oväntat. En del observanta personer, bland dem vår professor, tyckte sig märka, att det främst var folk av lägre intellektuella kvaliteter, som drabbades. De flesta anstalterna för sinnesslöa var helt avfolkade, över vilket många gladdes. Det hände visserligen, att någon mer uppsatt person, politiker m.m. strök med, men på det hel taget var det tarvligare människor som dog. 

Emellertid ökades farten ytterligare och befolkningen var starkt nerskuren i antal. Lyckligtvis var man nu kommen till vintern, som detta år var mycket kall, så liken, som låg på gatorna och som det inte fanns folk till att frakta bort, ruttnade utan att sprida infektioner. För övrigt hade de flesta prästerna ryckts bort på ett tidigt stadium, varför man inte kunde hålla begravningar i brist på officianter.

Vår observante professor, som redan i början varit uppmärksam på sjukdomens selektiva natur, hade strax gjort ett representativt sampel på befolkningen och nu prickade han med hjälp av sina amanuenser av de individer som avled. Ytligt sett drabbades nu alla kategorier av sjukdomen både hög och låg, men professorn var säker på sin sak och misströstade inte om riktigheten hos sin hypotes. Dessutom hade han nöjet att se flera rivaliserande kollegor vid andra lärosäten falla bort. Förargligt nog minskade även skaran amanuenser rätt snabbt nu, men han hade inte så många prickningar kvar att göra i sitt sampel och styrktes allt mer i sin övertygelse att vara något fundamentalt på spåren. Hans undersökning var i själva verket ganska enkel, han hade bara rangordnat sitt stickprov med avseende på intelligensvärde och strök sedan allt efter att dödsfallen rapporterades.

Så en sen eftermiddag befann han sig i den högtidliga situationen att stryka ett streck över den sista personen innan normalkurvan var fullbordad. Med en tilltagande huvudvärk, men med en känsla av upprymdhet kryssade han över den sista individen, sig själv, och utropade: KRITERIET. Varefter han störtade död till golvet.

Hemma i villan försökte professorns gamla hushållerska att hålla middagen varm.

JEFF  (Infört i psykologistudenternas i Stockholm dåvarande tidning SYNAPS nr 3 1964)